Jag har gjort det igen. Vilselett stackars turister. Eller ja, vem vet om de är turister och egentligen spelar det ingen roll, de är lost tack vare mig. Jag har bott i Göteborg i 8 år. Jag kan den här stan. Jag har promenerat runt den, åkt spårvagn runt den och bilat runt den. Gatunamnen runt om vissa stadsdelar kan jag bra och särskilt här på Johanneberg. Här är jag ett med berget. Dock slår något slint på mig direkt jag får frågan "hur hittar jag till...bla bla bla" Då pekar jag i alla väderstreck och drar igång en lång svår beskrivning som jag inte kan få en ände på. Låt mig ge er två exempel:
För ett tag sedan stod jag vid en trappa som heter Volrat Thams trappa. En man som ser lite undrande och vilsen ut (mina vanliga villebråd) frågar mig "vet du vart jag hittar Volrat Thams gata"? Mitt korrekta svar ska då vara " ja, gå upp för denna trappa, Volrat Thams trappa, som leder dig till Volrat Thams gata". Enkelt eller hur? NÄ! Inte om man heter Eva Svensson. Jag skickar den vilsne mannen flera hundra meter upp med fel gata. Varför? Jo det ska jag berätta, Jag är så Ubernöjd att jag kan mina gator så min egen hybris gör mig löjligt nervös då jag ska ge det PERFEKTA svaret, resultat: Jag är kass! Det skulle inte förvåna mig om personer försvinner tack vare mina beskrivningar.
Idag hände det igen.
Två unga pojkar i studentåldern ska på fest, kanske en första bålrunda inför den kommande examen. De är uppspelta, förväntansfulla och det klirrar lite extra i de lila påsarna. De är vilse på en gata och tänker "vi frågar en Johannebergsbo om vägen, det verkar säkert och tillförlitligt" Tror de ja, vad de inte vet är att de kommer att stöta på det självutnämnda vägbeskrivningsoraklet Eva Svensson som är ute på promenad. -Pojkarna "hej du Johannebergsbo (så sa de kanske inte) var finner vi X-gatan?"
Nu har jag chansen tänker jag. Detta vet jaaaaag! hihihihi, nu får jag upprättelse! Jag svarar "ja pojkar, gå ner den gatan där, höger vid lekplatsen och fortsätt uppåt 5- 10 minuter, sedan ser ni gatan"
"Jag är så ubernöjd och smågottar mig lite i min briljanta vägbeskrivning. Sedan slår det mig. H-vete! J-vlar! (och sedan haglar svordomarna) Gatan de frågat efter ligger ju för sjutton nästan just där vi stod när de frågade, jag känner tom en person som bor där. Jag går förbi den här gatan flera gånger i veckan just för att området är så mysigt. Jag är helt otrolig. Jag inser snabbt att jag även skickat iväg dem i riktning farligt nära där jag kommer att befinna mig senare i promenaden. Jag byter håll. Höjer volymen i hörlurarna. Och skäms. Skäms så att det brinner om öronen.
Nu vet ni. Fråga mig inte om vägen. Ni kommer aldrig att komma fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar