Plättar med sylt är smaskens.

Loas sömnritual brukar ibland vara att ta socka från fossing till hand. Smart, då fryser man inte om de små gullarna.

Tidig morgon och BM-besök.

När jag jobbade och Jonas var hemma med Loa sov de två tryngrisarna till sisådär kl 07-07:30. Nu, när Jonas jobbar och jag är hemma, vaknar det söta lilla Loalivet senast kl 06, men gärna som idag och andra dagar, kl 05. Varför? jag antar att hon är ivrig att få komma upp och leka med sin mor. Ibland är inbillning bra att ta till för att behålla förståndet.

Morgonens besök hos barnmorskan visade på förhöjt blodtryck och äggvita, igen. Tröttsamt. Men så länge det håller sig strax intill gränsvärdet så händer inte så mycket. Vila, vila och vila säger doktorn. Kanske inte det lättaste att göra med en energisk liten 1 ½ åring runt benen. Ska inte klaga, det är självförvållat, I know:)

Sova eller inte.

I natt var det andra natten i rad som Loa sov i egen säng, i eget rum, utan avbrott, 19.30-06. Jättebra applåderar vi, (bara för att det nu kommit på pränt och nämnts, kommer hon aldrig mer att göra om det utan bäras över till oss för att där sova vidare). MEN, det är även tredje dagen på raken som hon endast sover i en timma under lunchvilan där även mamma slappar, läser eller utmattat stensover med öppen mun. Fram tills i måndags har hon lunchsovit i två timmar, lyxigt har jag tänkt med tanke på vad som komma skall. Oj som jag hoppas på att hon går tillbaka till sin tvåtimmars vila, i slutändan vet vi vem som bestämmer och vinner. Lillfisen.

Sovstund med favoritgrodan som hon fått av sin bästa tant Anna-Sara.

En dag bestämde sig fröken för att göra någonting åt den här svinstian till kök som hon lever i.

Loa har som ni vet rötter från Dalsland, här flaneras det vant inne på Ica i Mellerud med mormor och morfar.

Loas bekväma sovställning.

Ve dig du illamåendenerv.

Efter att ha varit konstant illamående sedan i måndags mår jag äntligen lite bättre. Kanske var det en släng av magsjuka eller så låg bebisen och kved på fel ställe. Nu hoppas jag att morgondagen blir bättre. Tre veckor kvar nu till dagen D och jag undrar stilla varför man gör detta om och om och om igen. Visst, det kommer ut världens mest underbara lilla skapelse och livet blir aldrig det samma, bara mer underbart, men oj vad minnet måste vara kort hos kvinnor. Alltså, sista månaden är inte kul, det kissas, det värker, det bökar, det ömmar. Man blossar upp i hormonutbrott på sambon om att tandkrämen är slut (till mitt försvar var den slut i hela tre dagar) och man sväller upp som en blåsfisk i ansiktet (och resten av kroppen). Häromdagen skulle Loa insupa lite svensk viskultur så jag sjöng den där "Ett gammalt fult och elakt troll" "som lade sig i Småland med huvudet på Åland" Kändes igen på något sätt.

Vi kickar igång med lite bilder.

Norskekusinen Leah med mamma Liv

Här bygger Loa och Jonas grind på baksidan som kommer att avskärma henne från allt spännande som finns utanför.

Morbror Conny på besök.

Loa är en hejare på att pussla.

Loa säger hej till bebisen, eller ja, hon har ingen aning om varför morsan blivit så fet.

Tja, om den nu finns där, så varför inte peta lite i den.

Loa´s farmor Anette på besök

Här handlas det fredagsmys på Focus. Jag och svärmor går oftast loss på krabborna, jonas köper alltid sin specifika, speciella, ekologiska vedugnsbakade speciallax.

Här lagas det raggmunkar.

Hej säger vi!

Då har vi skapat en blogg, Loa och jag, även Jonas är med på ett hörn, men då han är den som just nu drar in stålarna i familjen och hemmalivet sköts av mig, magen och Loa så kommer det bli mest vi som skriver.