Ve dig du illamåendenerv.

Efter att ha varit konstant illamående sedan i måndags mår jag äntligen lite bättre. Kanske var det en släng av magsjuka eller så låg bebisen och kved på fel ställe. Nu hoppas jag att morgondagen blir bättre. Tre veckor kvar nu till dagen D och jag undrar stilla varför man gör detta om och om och om igen. Visst, det kommer ut världens mest underbara lilla skapelse och livet blir aldrig det samma, bara mer underbart, men oj vad minnet måste vara kort hos kvinnor. Alltså, sista månaden är inte kul, det kissas, det värker, det bökar, det ömmar. Man blossar upp i hormonutbrott på sambon om att tandkrämen är slut (till mitt försvar var den slut i hela tre dagar) och man sväller upp som en blåsfisk i ansiktet (och resten av kroppen). Häromdagen skulle Loa insupa lite svensk viskultur så jag sjöng den där "Ett gammalt fult och elakt troll" "som lade sig i Småland med huvudet på Åland" Kändes igen på något sätt.