Och hur går inskolningen för Loa då?

Smärtfritt, hittills mycket smidigt och smärtfritt, för Loa. Jag har redan fått gå ifrån och lämnat henne ensam med frökn...pedagoger och barn. Hon bryr sig inte ett smack om att jag vemodigt lunkar iväg till personalrummet. Dit är man förvisad som förälder under inskolningen. 15 kvadratmeter tvångsprat som jag och Jonas kallar det. För det mesta trevligt tvångsprat med andra vemodiga föräldrar. Detta med dagis ska nog gå vägen. Loa verkar tycka att det är hur bra som helst och nickar med hela kroppen när jag frågar om det varit kul på dagis. Det kanske ligger i generna. Jag har fått berättat av Jonas mamma Anette att jonas äääälskade dagis. Han envisades till och med att vilja gå dit på helgen. För att till slut få ände på tjatet om helgdagis fick Anette en lördag promenera ner till dagis med Jonas. Där fick han besviket se att det var stängt och att alla hans fröknar (på den tiden fick man säga fröken) var hemma hos sig och åt köttbullar.

Det är därför jag sköter Loas inskolning. Ni tror väl inte på fullaste allvar att jag vågar låta Jonas komma i närheten av dagis nu när han är avvänjd och lever ett till synes normalt liv. Jag vill inte riskera att behöva lotsa ner honom om lördagarna för att visa "dagis är stängt, och alla de små barnen som FÅR gå här är hemma och äter köttbullar". Skämt åsido, egentligen borde Jonas sköta inskolningen. Jag gick aldrig på dagis och är lite nervös för att lämna min lilla tjej på lekgården bland stora 5- åringar som kan åka rutschkana på ett ben. Jonas är mer cool, han vet hur kul Loa kommer att få och att dagis kan vara bra, jättebra. Nu gäller det bara att övertyga skeptikern Svensson.