Det var ett tag sedan jag nämnde hur jäkla trött jag är/vi är. Helt slut. Blir lite avis på hur en bekant till oss har det. Två barn, nästan exakt i samma ålder som Ida och Loa. Hennes föräldrar är pigga, friska och vill inget hellre än att ta hand om små barn (säger de i allafall, det är ju deras barnbarn så vad annars kan de säga). Hans föräldrar, lika förbaskat pigga, friska och även de, slåss om barnbarnen. Alla bor de ett stenkast från varandra. Och så finns det en syster, en aning längre bort, typ sådär, 500 meter. En spårvagnshållplats bort som vi säger i Götet. Våra bekanta har date night en gång i veckan med varandra, mor och farföräldrar hämtar på dagis, lekstund hos systern, en jäkla massa back up helt enkelt. Förmodligen även utöver det vanliga. Vi kallar dem bortskämda, men bara i smyg. Vi har ingen i sådan back up i närheten, hade vi flyttat till Vänersborg/Mellerud/Stockholm/Oslo så hade vi säkert fått lite avlastning då och då. Att flytta är troligtvis inget alternativ, jag är en bonde och älskar mitt dalsland, men trivs löjligt bra i Götet. Vi var medvetna om att vi var "all alone" när vi skaffade de små juvelerna, och att folk som utvandrar från sin by för att pröva lyckan i stan, oftast har det så här. Visst hade det varit nice med en på tu man hand date en gång i månaden eller kanske en hel natt med sömn då och då. Jag skulle även behöva öva på min överbeskyddande sida och låta någon annan än vi ta över utan att få ångest över huruvida tjejerna har det bra eller ej. MEN det går bra ändå, tur för dem att de är underbara små liv och att man älskar dem över allt annat, även kl 05. Jag hoppas att tjejerna med tiden ser hur vi lever så att när det är dags för dem att eventuellt få små kottar så har mor och far dragit sig tillbaka till sitt säsongsboende i varma Spanien. Där ska vi sova. I hundra år.