Delsjön runt

Jag har alltid gillat att springa. På den gamla goda tiden sprang jag flera gånger i veckan runt Höljen hemma i dalsland, bränna-upperud-håverud-åsen och hem igen. Sedan gick ett knä sönder, kort efter det ena, kollapsade det andra. Min stora löpartid var över. Jag målar upp det lite lagom dramatiskt, egentligen var det inte så illa, hade fått s.k löparknän. Efter ett par års vila och små äckliga kirurgiska ingrepp så var jag ute på löpartur igen. I mindre skala dock, nu snackar vi högst ett par kilometer i veckan, men ändå. Vart vill jag då komma med den här smått tråkiga redogörelse om knän och dalslandsgeografi? Jo hörrni, idag sprang jag, visserligen i blotta förskräckelsen runt Stora Delsjön, hela 8 km. Det var meningen att jag skulle småspringa en kvart och sedan vända om, men ju längre jag kom, desto mer bestämd blev jag att jag skulle klara av det. Efter att ha passerat älgsankmarker, snårskog och världens ände (kändes det som) såg jag tre små prickar i horisonten (Jonas och flickorna) För de flesta är väl 8 km ingen match men med tanke på att jag har fött två ungar de senaste två åren och mestadels varit smällfet så var det en stor stund för mig. Att springa 8 km 9 veckor efter att man fött barn är väl inte så begåvat, det är snarare mer dumdristigt, så säg inget till grannen. Nu sitter jag här med värkande knän och höfter, men nöjd är jag. Göra om det ? nääähejdå, mina småturer runt mossen är vad den här gamla kroppen mäktar med, men jag kommer att ha något att berätta för barnbarnen, dagen då stora Delsjörundan besegrades.