Embrace the power

Häromdagen mötte vi en man i rullstol vars ben var, tja vad ska man säga, borta. Loa stirrade och hade tusen frågor om varför och varför och varför benen var så korta (borta). Efter att ha talat om att en del människor har noll ben eller har en arm och att alla är vi lika inför Gud osv fattade jag kvickt att ungen måste ju få det mer pedagogiskt beskrivet. Sagt och gjort, en Barbie fick offra vänstra nedre extremiteten (den brutala scen som utspelades återger jag icke) men ändå vara en strålande prinsessa. Problemet blev nu något annat. Under benkapningen råkade visst även hennes långa (heltomöjligtattkamma) hår kapas (var det fel av mig kanske). Svar ja. Loa went bananas. "Ingen stor prinsessa har kort hår!" -skrek tösen som uppenbarligen läser kvällspressens Carolaadoptioner. Fan, tänkte jag högt och insåg att jag själv som exempel inte är nog. Jag måste framöver skriva egna barnböcker om korthåriga snaggade hjältinnor och prinsessor med olika stora bröst, ett eller inget ben och med viss behåring över vissa kroppsdelar (shame on you Barbie). Allt för att visa mina älsklingar att hur vi än ser ut så duger vi som vi är. (Tänk om någon kunde kläckt den briljanta iden under min tonårstid, hade sparat en och annan ätfrossabantningtränings-timma).